Min syster...
... en infantil 10 åring som är fångad i en 19 årings kropp.
Det är en ganska korrekt beskrivning av min syster.
Tänker ägna detta inläggt åt att sänka henne totalt.
Först och främst så vet alla med syskon att det inte "peach and sunshine" hela tiden utan att man inte alltid kan älska den/de person/er som faktiskt också är en föräldrars barn.
Idag är det syster som inte är omtyckt av mig och ja... resten av familjen.
Startade med att hon idag vid middagen frågade om hon fick låna bilen ner till Kvarten, eller Kvartsfestivalen som den heter, nere i de södra delarna av Norge.
Pappa sa självklart nej och Randi(pappas fru) hänger på samma linje med lite tveksamhet.
Istället för att lugnt ifrågasätta varför och kanske acceptera ett nederlag så höjer hon rösten och börjar halvskrika om varför hon inte får det.
Pappa förklarar att det har hänt ganska mkt med bilarna den senaste tiden i form av bucklor och repor som varken han eller Randi har en aning om vart de har kommit ifrån..
Självklart då så slänger hon ur sig den typiska "det är synd om mig repliken":
- Det är alltid mitt fel.
- Ja vems fel är det då? responderar pappa.
Jag tänker inte låna ut bilarna för att du ska på fylletur ner till kvartsfestivalen med dina tjejkompisar.
- Ta bussen eller tåget ner då. Säger Randi.
Det är här 10 åringen träder fram på riktigt när hon yttrar meningen:
- Jag är ju fan 19 år och jag måste åka buss, helvete, jag tog ju inte körkort för att åka buss.
Alla andra kompisar får låna bilar ner (vilket de eg. inte får, vi har kollat upp faktan).
Det slutar med att hon sitter och skriker till pappa och Randi för att hon inte får låna en av bilarna, som de faktiskt behöver för att ta sig från och till jobb (inte nödvändigtvis i den ordningen).
Slutar med att pappa går från bordet och sätter sig inne och äter färdigt, Randi sitter och ser allmänt sur ut på sin dotter. Jag och bror, som är de lugna i familjen och oftast försöker att göra rätt för oss, kollar ner i bordet och tänker säkerligen samma sak, "är vi ens sbläkt med den där barnungen?".
Som sagt, man kan inte alltid älska dem, men min syster måste utan tvivel gå några angermanagament- samt debattkurser då det är ganska ständigt förekommande fenomen att hon skriker och drar upp samma argument som t.ex. "allt är alltid mitt fel" eller "kommer ni ihåg den gången jag inte fick göra...".
Familjen börjar bli lite trött på hon menar att allt är så orättvist mot henne och så fort jag och bror får någon fördel i livet så är det fel, men när hon får det så är det rätt.
Min syster Madeleine, Suzette Winger har fått dagens inlägg för att hon har fått hela familjen att bli på dåligt humör på bara 10 minuter.
Ska äta glass nu tänkte jag och se om jag orkar göra någon konstruktivt med alla aggression som finns i kroppen i detta ögonblick
Observera att gårdagens inlägg handlade om min andra syster Emmy.
Det är en ganska korrekt beskrivning av min syster.
Tänker ägna detta inläggt åt att sänka henne totalt.
Först och främst så vet alla med syskon att det inte "peach and sunshine" hela tiden utan att man inte alltid kan älska den/de person/er som faktiskt också är en föräldrars barn.
Idag är det syster som inte är omtyckt av mig och ja... resten av familjen.
Startade med att hon idag vid middagen frågade om hon fick låna bilen ner till Kvarten, eller Kvartsfestivalen som den heter, nere i de södra delarna av Norge.
Pappa sa självklart nej och Randi(pappas fru) hänger på samma linje med lite tveksamhet.
Istället för att lugnt ifrågasätta varför och kanske acceptera ett nederlag så höjer hon rösten och börjar halvskrika om varför hon inte får det.
Pappa förklarar att det har hänt ganska mkt med bilarna den senaste tiden i form av bucklor och repor som varken han eller Randi har en aning om vart de har kommit ifrån..
Självklart då så slänger hon ur sig den typiska "det är synd om mig repliken":
- Det är alltid mitt fel.
- Ja vems fel är det då? responderar pappa.
Jag tänker inte låna ut bilarna för att du ska på fylletur ner till kvartsfestivalen med dina tjejkompisar.
- Ta bussen eller tåget ner då. Säger Randi.
Det är här 10 åringen träder fram på riktigt när hon yttrar meningen:
- Jag är ju fan 19 år och jag måste åka buss, helvete, jag tog ju inte körkort för att åka buss.
Alla andra kompisar får låna bilar ner (vilket de eg. inte får, vi har kollat upp faktan).
Det slutar med att hon sitter och skriker till pappa och Randi för att hon inte får låna en av bilarna, som de faktiskt behöver för att ta sig från och till jobb (inte nödvändigtvis i den ordningen).
Slutar med att pappa går från bordet och sätter sig inne och äter färdigt, Randi sitter och ser allmänt sur ut på sin dotter. Jag och bror, som är de lugna i familjen och oftast försöker att göra rätt för oss, kollar ner i bordet och tänker säkerligen samma sak, "är vi ens sbläkt med den där barnungen?".
Som sagt, man kan inte alltid älska dem, men min syster måste utan tvivel gå några angermanagament- samt debattkurser då det är ganska ständigt förekommande fenomen att hon skriker och drar upp samma argument som t.ex. "allt är alltid mitt fel" eller "kommer ni ihåg den gången jag inte fick göra...".
Familjen börjar bli lite trött på hon menar att allt är så orättvist mot henne och så fort jag och bror får någon fördel i livet så är det fel, men när hon får det så är det rätt.
Min syster Madeleine, Suzette Winger har fått dagens inlägg för att hon har fått hela familjen att bli på dåligt humör på bara 10 minuter.
Ska äta glass nu tänkte jag och se om jag orkar göra någon konstruktivt med alla aggression som finns i kroppen i detta ögonblick
Observera att gårdagens inlägg handlade om min andra syster Emmy.
Kommentarer
Trackback